moonprayer.se

Kan man bara vara? Är det ok att inte känna så mycket? Att inte ta in allt? Eller lyssna och se allt? Att inte orka känna?

Någon gång känna sig lite slät i sina känslor? Att bara vara?

Bara sitta utan att vara glad, arg, ledsen eller något annat. Är det acceptabelt idag? I denna tid där vi ska känna och tycka så mycket. Jämt.

Oftast så har man ju en känsla som man kan få fatt i när man känner efter.

Vad är jag i dag? Glad? Lycklig? Sorgsen eller till och med väldigt irriterad på någon eller något?

Och missförstå mig inte, jag älskar att känna alla känslor som rinner i mig.

Men det skulle vara så skönt att bara för en sekund, känna – jag är jag. Det är ok.

Jag har upptäckt att jag fortfarande hanterar besvikelse dåligt.

När saker och ting inte blir som jag tänkt. När jag måste göra om det igen. Otroligt frustrerande. När saker inte blir som jag ville fast jag ansträngt mig. Som att det inte blir utdelning.

Jag tror inte att det är själva förlusten av något, utan det handlar mera om att jag måste göra om det i någon form. Det är den här outhärdliga otåligheten som slår till.

Troligtvis är det min oförmåga att vänta som slår till. Tålamod är något jag brottats med hela livet.

Jag arbetar gärna hårt, men jag vill ha snabb utdelning. Vadå vänta? Nu tack!

Men det är klart att jag förstår att ibland går det inte att påskynda vissa saker. Var sak har sin tid. Bara det går fort så…

Det är något som jag verkligen har svårt för. Och det gäller bara mig. Jag har svårare att bli sur på någon annan.

När jag hamnar i vissa svackor och inte vet eller vad jag ska mig till.

Jag blir så himla trött då. Det är som om jag inte har någon kraft kvar alls.

Jag behöver oftast vila 1-2 dagar för lite återhämtning. För att få kraft att gå vidare.

Jag har alltid litat på mig. Det är faktiskt den enda personen jag har gjort det med. Trots att flera personer har visat sig pålitliga. Men det är som att jag bara väntar på sveket. Jag kan liksom inte släppa garden. För jag vill inte bli besviken. Då är det lättare för mig att bara vara och lita bara på mig själv. Jag är ju redan besviken på mig.

Jag blir liksom så trött när människor inte gör de det ska eller struntar i ett åtagande.

Nu försöker jag att minsta mån inte hamna i de situationerna. Att redan innan intala mig själv att det inte kommer att hända och istället fråga mig själv- vad kan jag göra för att den här situationen ska bli så bra som möjligt? Kanske göra något själv? Eller sänka mina höga förväntningar?

Det fungerar faktiskt för mig.

Inte alltid, men ibland.

Ibland så händer det, nya vänner som kom in i mitt liv. Som kommer lära mig och berika mig.

Jag tror att det är så att människor kommer in i ens liv när vi behöver hjälp med något. Utveckla någonting.

Sen lämnar de när vi är klara och är redo att gå vidare.

Sen dras vi och andra dras till oss, i det energi flödet vi är i. Är vi ledsna så kommer vi att dra till oss andra ledsna i vår närhet.

Då är det bra att det kommer in nya i vårt liv. Vi ska glädjas åt det och inte sörja de som försvann.

Se möjligheterna att lära sig något och kanske få några nya vänner att umgås med.

Jag som alltid har varit ensam i hela mitt liv. Alltid varit utanför. Aldrig passat in. Jag är så himla glad över de vänner jag har i dag. De som jag kan vara mig själv med. De som förstår mig.Och jag förstår dem.

De som lyfter mig och som jag kan vandra samma väg som. De ska åt samma håll. Jag är inte vilse längre.

Att vara nöjd och belåten. Att känna att man lever med livet istället för att livet är emot en. Det tar tid att få den känslan. Jag har hållit på nästa halva livet.

Jag tror nu inte att det inte kommer att komma svårigheter och hinder i min väg.

Fast idag ser jag det inte som olyckor och elände. Det är något som kommer i min väg som jag behöver arbeta mer med. En läxa att lära. Något att vara tacksam emot.

Ja, jag är där. Jag har möjligheten nu att kunna se möjligheterna. Att se det positiva som kommer till en och som kan komma. Allt bra som kan hända 🌟🌸

Jag har tidigare varit väldigt pessimistisk. Bara sett allt dåligt som KAN hända. Varit orolig för allt. För alla tänkbara utgångar. Fast det inte gjort det och troligtvis inte kommer göra det heller.

Det är precis som att jag bara räknat med att allt skulle bli mera kaos och elände än det tidigare var.

Nu kan jag se det beteendet och vända på det. Se allt bra jag har. Och vilka fantastiska saker som kan hända.

Jag kommer ofta på mig själv att inte lita på människor jag möter. Jag undrar alltid vad deras agenda är och vad de vill egentligen. Som att jag inte tror att någon kan vara trevlig bara.

Jag vill inte vara misstänksam, men kommer ofta på mig själv att jag försöker skydda mig själv och de i min närhet.

Det gör ju också att jag säkert missar en massa chanser till fina vänner och kontakter. Men hur lär man sig att lita på någon fullt ut? Hur vågar man lita på någon? Vill inte alla något?

Vad är ok att offra i en vänskap? Måste man offra något? Vad menas som en små sak. Och vad betyder det egentligen? Troligtvis inget, men det känns som om jag är så van att skydda mig själv att jag inte vet hur man gör på något annat sätt.

Denna misstro har jag haft med mig så länge jag minns. Sen barnsben.

Att inte lita på någon. Vad de än säger. Hur nära det en står mig. Man blir bara sårad då.

Vad vill denna person egentligen? Och vad vill denna person ha av mig?

Det är också ett lager av skal som jag vet att jag har och försöker ta bort.

Att ta ställning för något. Något viktigt som man behöver sätta ner foten och tala ut om. Gör man det?

Och när gör man det?

Jag är bra på att säga det jag vill för andras bästa eller för något jag brinner för. Om jag vill resa till något. Då har jag hur mycket ord som helst. Jag kan verkligen argumentera för en sak.

Jag är bra på att vara rak och klar i min åsikt när det gäller arbete. Allt som rör den yttre världen. Det som pågår runt omkring mig. Det har nog räddat mig från att bli utbränd.

Men jag är riktigt dålig på att stå upp för mig själv. Det jag verkligen tycker eller känner. Jag undrar om jag verkligen gjort det någongång? Tveksamt. Kan det vara så att jag har varit så osäker på vad jag vill innerst inne?

Jag är så himla bra på att paketera in mina innersta tankar och känslor.Ibland vet jag inte ens vad jag känner. Vad vill jag innerst inne? Är det därför som jag inte står upp för mig själv, för att jag inte vet vad jag vill? Jag kan inte ens säga nej. Jag blir bara tyst. Kanske jag inte vill säga något för att undvika att någon blir sårad och ledsen. Bättre att vara tyst.

Och bara känna själv vad jag innerst inne vill och vet. Bli riktigt säker på det. Det ska jag arbeta med mer.

Idag är första dagen äntligen, med lite sol och värme. Det har blåst kallt och regnat hela veckan.

Idag kan jag sitta ute och njuta av solens varma och omfamnade strålar. Äntligen!

Jag älskar att bara sitta och se på molnen, och dess former.

Alla fjärilar som är runt mig i varierande storlekar och färger. Det är äkta kärlek i från naturen. Fjärilar har alltid betytt extra för mig. Det är för mig en frihet att vara och att drömma.En oändlig kärlek. ❤️❤️❤️

Igår kom det 3 st vita fjärilar som flög tätt tillsammans. Länge flög de så, så avvek en och flög åt ett annat håll medans de andra två flög vidare, tätt ihop. Tack 🙏🏻 Jag vet vem de var ❤️

Jag läser allt om Solögas budskap om djur, växter som kommer och visas sig för mig.

När jag är ute, så fullkomligt älskar jag också alla fina fjädrar som visas gör mig. Som om de har dinglat ner precis i min väg för att just jag ska känna på den universella kärleken.

Om symboler och färger på fjädrarna. Vad vill de säga? Vad är budskapet just i dag?

Och jag känner att allt är budskap just för mig, när jag behöver det.

Precis som att dina tecken är just för dig. ❤️

Jag såg en sån underbar film på SVT play som jag verkligen kan rekommendera. Jag blev verkligen berörd av den och jag tänker på den med värme och glädje.

Handlar om John och Molly som startar om helt i livet och börjar med en litet ekologiskt jordbruk. Något som de aldrig gjort förut.

Det är så fantastiskt att se den helt obrukbara mark förvandlas till rik och bördig jord med helt naturliga och ganska enkla hjälpmedel.

Och snabbt går det. Att se deras kamp mot alla motgångar som möter dem tills de helt enkelt inser att allt finns där, för att balansera naturen.

Och ju längre tiden går hittar allt sin plats och uppdrag.

Allt är som en cirkel. Eller som en långsam dans som de säger.

Visst lite otäck var den, det är väl baksidan av allt liv. Det kommer så nära en att man kommer inte undan.

Allt lidande som känns så onödigt men är en del av livets gång.

Själv skulle jag ha oerhört svårt att få se något djur vara sjuk eller skadat. Eller skicka något djur till slakt. Det känns helt fel för min del.

Vilken dröm, visst hårt arbete, men tänk att verkligen få vara bland all djur och bland den växande skörden.

Underbart! 💜💚

Vaknade i morse av att jag kände mig sjuk. Inte nog med att man känner fysiskt att man är helt dålig, utan även psykiskt.

Hur kan det vara så? Kan man inte en dag gå bara ligga nerbäddad?

Det är som att sinnet säger åt en att man är helt utslagen och overksam. Du har inte ens ett val att göra något nyttigt, för du orkar verkligen inte det i dag. Du vill bara sova och ta dig igenom denna dag.

Det är ännu värre än att välja att inte göra något. Nu har du inget val, och det är så frustrerande.

Det är väl mitt kontrollbehov som vaknar till liv igen, som säger att nu har du inget val, du får vänta.

Att missa allt för att man är sjuk.

Nu vet jag, även fast jag motsträvigt håller med – att när jag blir sjuk, då behöver min kropp vila och inte göra någonting.